Spöklikt
Hos tisdagstema är det spöklikt som gäller denna vecka. Passar ju bra när det är grått, mulet och dessutom Halloween. Sprang omkring många små utklädda varelser på byn igår.
I vårt hus där jag växte upp spökade det. Man hörde steg i trappan fast ingen var hemma. Det var en man som hade hängt sig där, strax innan vi flyttade in. Och när vi tre systrar hittade ett rep några år senare knöt vi det mellan ett par träd i trädgården och gick på lina... tills mamma berättade att det var just det repet han hade hängt sig med. T.o.m. öglan var kvar...
Senare i livet när jag träffade min man och vi bodde en period i hans föräldrars hus ute på landet medan de bodde utomlands, då spökade det ännu mer där. Man kunde både känna och höra att det var någon i huset. Diskhon fylldes med vatten av sig själv och andra konstiga saker.
På Södertuna Slott där jag jobbade i många år spökade det mest av alla ställen. En spegel som knackade, knivar som lyfte från tallrikarna, ljus som släcktes av sig själva. Och så rum 82, där själva spöket bor, många många gäster har känt som ett kallt drag från garderobsdörren och genom rummet. Vuxna män som inte ens vetat att det spökat har städerskorna hittat ute i korridoren på morgonen för de har inte kunnat vara kvar i rummet. En gång efter en personalfest la vi oss fem tjejer i rummet och väntade på spöket. Nej det kom inte då. Kanske fnittrade vi lite för mycket.
På Yxtaholms Slott däremot såg jag spöket när jag var ute i Smedjan och dukade upp till en vinprovning. En gammal dam med grått huckle som kröp fram under bordet och gick genom rummet. Kändes inte det minsta obehagligt faktiskt.
Förutom spökena som delar skog med mig när jag rider, så träffar jag sällan spöken nu för tiden.
Däremot tycker jag det kan vara lite läskigt när man är ute i skogen och ser något som man tror är något annat... Som i Kanada när vi gick och tittade efter björn hela tiden och så ser man en stor svart skugga längre fram och man inbillar sig att det är en björn eller någat annat stort monster...
Den här var också lite läskig på långt håll...
Den lilla flickan springer för att komma ifrån dinosarien...
Medan min man inte verkar bry sig ett dugg om att den snart tar en tugga av hans huvud...
skriven
Haha, vilket fint inlägg du har gjort, inte minst sista fotot! Du måste ju på något vis vara känslig för yttringar från andra sidan. Jag har aldrig upplevt något som jag kan kalla övernaturligt, och har därmed bestämt att det inte förekommer...Men lite nyfiken är jag allt, mamma lovade att hon skulle spöka för mig men det har hon inte gjort vad jag märkt. Men det finns mycket som är kusligt ändå, just gamla stubbar och annat i skogen kan kännas lite kymigt i synnerhet om hunden börjar morra från magen...
Kramen