När livet bara rasar...
Det var ett tag sen nu. Har inte funnits någon ork att blogga. För tre veckor sedan åkte sonen in på sjukhus. Sen har han åkt fram och tillbaka några gånger. Varit inlagd, kommit hem, inlagd igen osv. Har ägnat all min tid och ork åt honom. Åkt till sjukhuset och suttit vid hans sida, vårdat honom hemma. Möten med läkare, telefonsamtal flera gånger per dag med läkare och sköterskor. Telefonsamtal med alla oroliga i familjen och vänner. Massor av sms. Är glad och tacksam för alla som bryr sig. Även ni bloggvänner! Flera av er har mailat eller sms:at, tusen tack att ni bryr er! Och ursäkta att jag inte alltid orkar svara.
Så många känslor som kommer och går, sorg, oro, ilska... Vissa dagar har jag knappt klarat att köra från sjukhuset för jag gråtit så mycket. En dag var jag så arg för jag kunde inte accepetera läkarnas diagnos. Ringde massa olika läkare och specialister för att dubbelkolla. Nästa dag började allt sjunka in... Just nu är han hemma. Kom hem igår kväll igen. Så länge han klarar att äta och dricka och tar sina mediciner kan han vara hemma. Vi håller tummarna att han blir lite piggare snart!
Första året någonsin jag inte var klar med adventspyntet till första advent. Allt känns liksom som det kvittar. Samtidigt måste vi orka leva och göra saker för att orka peppa honom och varandra. Jag har i alla fall druckit lite god alkoholfri glögg nu på kvällen. En sort med äppelsmak och en med blåbär/inngefära. Båda var riktigt goda. Dottern var här med lussekatter till lillebror.
Hoppas ni andra har haft en riktigt skön första advent! Mysigt med den lilla snön som kom imorse. Ska försöka orka blogga lite då och då för jag har saknat er alla!
