När livet bara rasar...

Det var ett tag sen nu. Har inte funnits någon ork att blogga. För tre veckor sedan åkte sonen in på sjukhus. Sen har han åkt fram och tillbaka några gånger. Varit inlagd, kommit hem, inlagd igen osv. Har ägnat all min tid och ork åt honom. Åkt till sjukhuset och suttit vid hans sida, vårdat honom hemma. Möten med läkare, telefonsamtal flera gånger per dag med läkare och sköterskor. Telefonsamtal med alla oroliga i familjen och vänner. Massor av sms. Är glad och tacksam för alla som bryr sig. Även ni bloggvänner! Flera av er har mailat eller sms:at, tusen tack att ni bryr er! Och ursäkta att jag inte alltid orkar svara.
Så många känslor som kommer och går, sorg, oro, ilska... Vissa dagar har jag knappt klarat att köra från sjukhuset för jag gråtit så mycket. En dag var jag så arg för jag kunde inte accepetera läkarnas diagnos. Ringde massa olika läkare och specialister för att dubbelkolla. Nästa dag började allt sjunka in... Just nu är han hemma. Kom hem igår kväll igen. Så länge han klarar att äta och dricka och tar sina mediciner kan han vara hemma. Vi håller tummarna att han blir lite piggare snart!
Första året någonsin jag inte var klar med adventspyntet till första advent. Allt känns liksom som det kvittar. Samtidigt måste vi orka leva och göra saker för att orka peppa honom och varandra. Jag har i alla fall druckit lite god alkoholfri glögg nu på kvällen. En sort med äppelsmak och en med blåbär/inngefära. Båda var riktigt goda. Dottern var här med lussekatter till lillebror.
Hoppas ni andra har haft en riktigt skön första advent! Mysigt med den lilla snön som kom imorse. Ska försöka orka blogga lite då och då för jag har saknat er alla!
 
 

Spöklikt

Hos tisdagstema är det spöklikt som gäller denna vecka. Passar ju bra när det är grått, mulet och dessutom Halloween. Sprang omkring många små utklädda varelser på byn igår.
 
I vårt hus där jag växte upp spökade det. Man hörde steg i trappan fast ingen var hemma. Det var en man som hade hängt sig där, strax innan vi flyttade in. Och när vi tre systrar hittade ett rep några år senare knöt vi det mellan ett par träd i trädgården och gick på lina... tills mamma berättade att det var just det repet han hade hängt sig med. T.o.m. öglan var kvar...
Senare i livet när jag träffade min man och vi bodde en period i hans föräldrars hus ute på landet medan de bodde utomlands, då spökade det ännu mer där. Man kunde både känna och höra att det var någon i huset. Diskhon fylldes med vatten av sig själv och andra konstiga saker.
På Södertuna Slott där jag jobbade i många år spökade det mest av alla ställen. En spegel som knackade, knivar som lyfte från tallrikarna, ljus som släcktes av sig själva. Och så rum 82, där själva spöket bor, många många gäster har känt som ett kallt drag från garderobsdörren och genom rummet. Vuxna män som inte ens vetat att det spökat har städerskorna hittat ute i korridoren på morgonen för de har inte kunnat vara kvar i rummet. En gång efter en personalfest la vi oss fem tjejer i rummet och väntade på spöket. Nej det kom inte då. Kanske fnittrade vi lite för mycket.
På Yxtaholms Slott däremot såg jag spöket när jag var ute i Smedjan och dukade upp till en vinprovning. En gammal dam med grått huckle som kröp fram under bordet och gick genom rummet. Kändes inte det minsta obehagligt faktiskt.
 
Förutom spökena som delar skog med mig när jag rider, så träffar jag sällan spöken nu för tiden.
 
Däremot tycker jag det kan vara lite läskigt när man är ute i skogen och ser något som man tror är något annat... Som i Kanada när vi gick och tittade efter björn hela tiden och så ser man en stor svart skugga längre fram och man inbillar sig att det är en björn eller någat annat stort monster...
 
Den här var också lite läskig på långt håll...
 
Den lilla flickan springer för att komma ifrån dinosarien...
 
Medan min man inte verkar bry sig ett dugg om att den snart tar en tugga av hans huvud...
 
 

Mias Mix

En mix av livets fröjder helt enkelt.

RSS 2.0